du håller mig gisslan
men det är jag som målar dina fingrar röda
jag håller mig undan
jag låter tystnaden växa
jag vill att du ska se detta för vad det är
döda drömmen
döda utopin
jag är här i kött och blod
vi går på samma stigar som förra året
möts på samma ställe, samma tid
strör samma salt i samma sår
ser nästa år passera oss
ger liv åt drömmen
luft åt hjärtat
orden tar aldrig slut
jag trodde att jag skulle glömma dig
jag trodde att tiden skulle sudda ut allt vi varit
det är så svårt att se hur detta
skulle kunna bli vackert igen
men kärlek är en plats skyddad från logik
och det är därför jag längtar dit
utan ett slut
utan en början
det är så vi hittar hit igen
jag beskriver hur det ser ut för mig
och du säger att du känner dig stressad
dina reaktioner
raserar intentioner
jag säger 'förlåt' som att det vore en svordom
ofärdigt korthus
jag får inte plats
det är svårt att tänka på oss
det gör dig stressad
som att det var ett val att känna
varje andetag är tid vi förlorar
varje dag som går är ett avstånd som växer
An inspired triumph for the best post-hardcore in existence right now. The musicianship is top-notch here, spilling over with knotted, yet conversely open arrangements that resound with what I'd imagine American Football's circuitous guitar wizadry would sound like if woven into the brilliant, screaming, sonic chaos of Daitro. brantly