som jag vänder huvudet när jag går igenom lägenheten
jag ser vattnet sakta torka bort av sig själv
dom rakade ditt ben
sen somnade alla muskler
någonstans i stockholm
i en liten kista
i väntan på en jordbävning
jag går omkring i lägenheten
som en enformig dröm
min känslolösa monolog
allt får mig att hata mig själv
varje jävla försök att sudda ut dig
jag vinklar alltid den fula sidan utåt
för det gör inte lika ont
jag antar att jag föredrar självhat över smärtan
jag diskade ur skålarna idag
jag tänkte på all dna som låg där och flöt
dom har stått orörda sen det skedde
jag har inte orkat göra något åt det
har bara sett vattnet sakta torka bort
jag ville nästan att du skulle riva stora hål i mig
så att jag kunde minnas dig
varje gång jag såg mig själv i spegeln
men du försvinner sakta
jag slutar att kolla efter dig
jag slutar att höra dina steg på min säng
du försvinner nog sakta
supported by 19 fans who also own “Jag hatar Magnus Ladulåsgatan”
An inspired triumph for the best post-hardcore in existence right now. The musicianship is top-notch here, spilling over with knotted, yet conversely open arrangements that resound with what I'd imagine American Football's circuitous guitar wizadry would sound like if woven into the brilliant, screaming, sonic chaos of Daitro. brantly